Skrivet av: kritiskmybell | oktober 2, 2008

Tårar = självömkan

Varför gråter vissa människor?

Jag kan inte gråta, eller jag har gråtit ärliga tårar en gång i hela mitt liv. Sedan har jag fejk-gråtit för att få bo kvar hos tjejer, få dom att tycka lite synd om mig, tycka att jag är gullig, känslig osv.

Som en gång när jag var på bio med några tjejer så ”grät” jag. Fast egentligen tog jag lite snus på fingrarna och nussade runt det i ögonen, då rinner tårarna kraftigt kan jag lova. Funkade det? Ja, tjejerna tyckte jag var ”så gullig” och att det var ”härligt med en kille som kan visa känslor”.

Jag kan iofs bli fuktig i ögonen när jag ser något lyckligt. Men annars så gråter jag inte.

Jag har som sagt gråtit ärliga tårar en gång, det var på min morfars begravning. Det var den första begravningen som jag var på. Nu har jag sutat gå på begravningar. Nu går jag bara om det är någon i min familj som ska begravas, eller om någon i min familj ber mig att gå. Varför går jag inte på min polares begravningar då?

Jo, för jag har annat att göra också. Jag kan inte springa på begravningar hela tiden. Varje månad är det någon polare som där, under sommaren är det högsäsong. Nu när jag får ett reda på att någon polare har dött så reagerar jag knappt. ”Jaha, vad dog h*n av då?”.

Hur som helst brukar det vara många som sitter och gråter på begravningar. Det känns som ett hån när ibland, folk sitter och gråter som knappt har känt den döde.

Varför gråter folk? Det är bara en jävla självömkan, detär egot som gråter. Folk tycker synd om sig själv,och andra också kanske, bara för att dom aldrig mer ska få träffa personen ifråga.

Det är ju bara ”tycke synd om mig” tårar. ”buhu, ni kommer jag aldrig mer att få träffa h*n igen”. Jaha, men det väl bara naturligt att folk dör, eller har jag missat något?

Visst, det kan vara hört. Och visst kan fan skulle jag bli knäckt om någon i min familj dog. Det är det ingen tvekan om. Men jag tycker folk gråter förmycket.

Som vissa som gråter när dom får höra om mitt liv. Vad är det att gråta om? Kamma till er, jag lever ju…

Lika när folk läser dom dikter som jag har skrivit, dom handlar också om mitt liv, då är det också många som gråter. Men det är ju bara bokstäver som bildar ord och meningar. Det kan ju vem som helst peta ihop.

Vissa kanske tycker jag är känslokall, men jag är bara realist…

Så lev som ni vill och kolla på världen med kritiska ögon…

Annonser

Responses

  1. Vad är det för fel på att låta egot gråta? Lika mycket fel är det, som att inte ”kunna” gråta, tänker jag..

    Själv kan jag gråta för ingenting; när läser tidningen och känner mig klaustrofobisk i mänskligheten, när någon visar förtroende och delar en levnadsberättelse, när jag har pms och tycker att världen är orättvis mot mig, när jag är arg som ett bi och lika maktlös som ett..

    Förmodligen är det en könsfråga! (ironisk) Det vet ju alla, qvinns bölar mer. Och för ingenting.

    Kanske de små salta bomberna som springer ned för kinderna, mest skrämmer den som sitter mittemot. Men vad är det för farligt med en människa som gråter? Ett skratt om dan förlänger livet, en tår lite då och då kan vårda själen.

    Men vad fan vet jag om det?
    Tack för bra texter på denna blogg!

  2. Kanske har det helt enkelt att göra med min uppväxt. Män gråter inte, att gråta är ett tecken på svaghet.

  3. Under mina första ca 22 år så grät jag också ytterst sällan. Numera händer det med jämna mellanrum (kanske någon gång i halvåret), mest av ilska och/eller frustration.
    Tycker numera inte att det är något fel på att gråta då och då, har jobbat hårt på att överhuvud taget kunna visa och uttrycka mer känslor.
    Men det behöver ju inte gå till överdrift för det…

  4. Min kära bloggpartner.

    Detta är nog första gången jag blir lite arg på dig. Eller arg är fel ord. Jag känner mer frustration, känner att jag vill ruska om dig lite, att jag vill skrika ”fel, fel, fel”.

    Nu menar jag inte att du har fel eller att jag är arg på dig. Jag tycker det mer är lite ledsamt, ledsamt att du har varit med om så mycket skit som lett till dessa känslor.

    Jag förstår att du inte orkar ta till dig mer smärta, mer tragik. Tror det är ditt försvar som stoppar dig från att gråta. Det är din överlednadskänsla som tar vid.

    Att gråta på en begravning behöver inte betyda att man tycker synd om sig själv. För mig handlar det om att jag dras in känslomässigt i hela sitationen. Att se den avlidnes nära och kära ledsna, att höra sorgsen musik, att höra prästen tala om den avlidne… det berör.

    Det berör på samma sätt som folk kanske blir berörda av det du skriver. För mig är det mänskligt att bli berörd av att höra någon annans livsöde.

    Min bloggvän… du är inte känslokall, du gör det som krävs för att överleva.

    Stor kram.

    /Ms Mybell


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: