Skrivet av: kritiskmybell | september 26, 2008

Nej tack till kvinnliga chefer

Jag, Ms Mybell, läste precis en artikel på Aftonbladet. En artikel om kvinnliga och manliga chefer.

Enligt en undersökning på Aftonbladets hemsida vill både män och kvinnor helst ha en manlig chef och jag håller helt med denna majoritet. Jag har mycket hellre en manlig chef än en kvinnlig. Mycket, mycket hellre.

Varför? Jo, för att med en manlig chef känns det inte lite komplicerat. Det är oftast raka puckar och klara direktiv. Min erfarenhet av kvinnliga chefer är inte den bästa. Genom mina yrkesår har jag hittills haft sju chefer tror jag. Tre utav dem har varit kvinnor. Den ena var helt ok faktiskt, medans de andra två gjorde att jag tillslut sa upp mig.

Kvinnliga chefer, anser jag, ofta är riktigt jävliga, riktiga ”bitchar” som ser ner på andra kvinnor. De måste hävda sig på ett annat sätt än vad männen måste, vilket jag förstår. Vi kvinnor har ju en förmåga att vilja visa att vi minsann kan lika bra.

Ett problem är självklart att vi kvinnor överlag har lite svårt för varandra. Det är ofta vi kvinnor tävlar med varandra. Det kan vara alltifrån vem som är snyggast till vem som kan och vet mest.

Barbro Dahlbom-Hall som enligt Aftonbladet har 30 års erfarenhet av chefs- och ledarskapsutveckling och som dessutom bland annat skrivit boken ”Lära kvinnor leda kvinnor” är egentligen inte förvånad över resultatet att vi helst vill ha manliga chefer. Enligt henne har vi olika förväntningar på hur män och kvinnor ska vara, något som hon då menar spelar in när vi tycker till om chefer.

– Kvinnor blir också väldigt granskade i sitt ledarskap, mycket mer än männen, säger hon.

Visst har hon en poäng i det hon säger. Visst granskar vi en kvinnlig ledare mer än en manlig. Märkligt nog gör vi faktiskt det.

En sak är Barbro Dahlbom-Hall säker på: vi accepterar mer från manliga chefer. De får gärna vara dominanta medan kvinnliga chefer väntas vara trevligare och visst är det så. Har en manlig chef brister har vi mer överseende med det, medans om den kvinnliga chefen visar brist på engagemang, kunskap eller ledarskap, så dömmer vi henne betydligt hårdare.

Men varför ogillar vi egentligen kvinnliga chefer? Vad är det som gör att så många kvinnliga chefer är riktiga pain-in-the-as-kvinnor?

En teori är att de alltid måste visa sin makt, att de så starkt måste bevisa att de minsann kan lika bra som männen. Kvinnor vet att de måste stå på sig och ibland kan det också slå över. Kvinnor har dessutom mer otillräcklighetskänslor, eftersom det oftast ställs högre krav på dem.

Det manliga chefer däremot kanske inte är så bra på är att föra en dialog med sina medarbetare. Eller det kanske är fel, det finns självklart massa manliga chefer som pratar med sina medarbetare, det är inte så jag menar. Män ser dock inte samma saker som vi kvinnor ser. De observerar inte samma saker.

Hur som så ser jag helst att jag har en manlig chef. Ska jag vara helt ärlig så ser jag nästan det som ett måste. Jag vill inte ha en kvinnlig chef, sorry, men så är det.

Jag har idag en manlig chef som jag trivs oerhört bra med. Han tar sig tid, han lyssnar och han är oerhört duktig på det han gör. Han har dock en liten brist, han kan inte alla gånger slå näven i bordet, han är ibland lite för snäll. Men trots detta så är han hittills den bästa chef jag någonsin haft.

Kram på er från Ms Mybell

BloggRegistret.se

Annonser

Responses

  1. Jag har en kvinnlig chef, som är den bästa jag någonsin haft!
    Hoppas allt gick bra på gastroskopin, och att man lyckades hitta orsaken till att du mår dåligt. Annars kan nog ”fröken duktig-syndromet” spela en viss roll… Du måste inte alltid finnas där för ALLA andra, kom ihåg det; det är DU som är allra viktigast i ditt liv.

  2. Maritha.
    Skönt att höra att det finns iaf en bra kvinnlig chef där ute. Skönt att höra att jag inte behöver dra alla över samma kam ;o)

    Vad gäller gastroskopin så gick den bättre än jag trodde. Visst var det jobbigt och obehagligt, men det gick. Nu tog jag dock lugnande innan :o)

    De tog prover som jag kommer få svar på om ca en vecka. Inga magsår fanns dock. Däremot fanns massa mat kvar i min magsäck trots att jag då hade varit fastande i 10 h.

    Du träffar otroligt rätt vad gäller ”Fröken duktig-syndromet”. Detta trots att vi faktiskt inte känner varandra. Blir lite fundersam på hur alla, förrutom jag själv, märker detta?

    Det hände en sak med mig i torsdags. En sak som jag inte berättat för någon. En sak som fick mig att ordentligt börja tänka till.

    Tycker det är lite genant att berätta det, men väljer att göra det ändå. Kanske blir det ett inlägg om det, jag vet inte.

    Jag vill verkligen inte skriva ordet panikångest, men blir väl så illa tvungen. Jag har för första gången i mitt liv fåt panikångest. Fan, vad det tar emot att skriva det ordet, att skriva att jag fått panikångest.

    Hur det urartade sig? Jag var på väg hem efter en hemsk dag på stan, en dag med massa negativ stress och andra ”måsten”. På tunnelbanan och bussen hem kämpar jag med att inte börja gråta. Det kommer dock en eller ett par tårar som jag inte kunde förhindra.

    När jag sedan klev av bussen började det. Jag fick inte luft. Trodde jag iaf. Jag insåg dock direkt vad det var frågan om och försökte fokusera på att börja andas och sluta upp med fjanteriet.

    Luften kom tillbaka men det kändes som att jag andades genom ett tunt, tunt sugrör. Detta pågick i några minuter och tillslut började jag få panik. Jag blev oerhört rädd men tog mig hem och väl hemma bröt jag ihop i tårar.

    Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande. Trodde inte att det kunde hända mig. Trodde inte att det gått så långt.

    Jag vill inte uppleva det igen och inser att jag nu måste se över mitt liv.

    Tack för dina bra och fina ord Maritha. Jag lovar att jag ska ta dem till mig. Jag lovar.

    Stor kram till dig från mig.

    Ms Mybell

  3. Hej!
    Skönt att undersökningen gick bra. Konstigt att det fanns mat kvar i magsäcken, du måste ju ha oerhört dåliga tarmrörelser, av någon anledning…
    Låter väldigt otäckt med panikångest, men se det som en väckarklocka, en signal om att det är dags att ta tag i saker och ting, att börja vara egoistisk. Pyssla om dig själv, och lyssna på vad din kropp och själ vill!
    Lycka till, och kram!

  4. Tack Maritha. Tack för ditt stöd.

    Har inte gjort nånting idag faktiskt. Jag och min son har slappat hela dagen… riktigt skönt och välbehövligt.

    Ha en bra söndagkväll och en bra arbetsvecka.

    Kram, kram.

    Ms Mybell


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: